Så brukar det ju heta i ordspråket, men jag vet inte om jag kan hålla med riktigt. Känns som att jag har väntat för länge nu, alldeles för länge.
Vad är det då jag väntar på? Väntar på att mitt liv ska ta vid igen. Så känns det just nu, mitt liv går lite på tomgång. Har varit hemma i Sverige ganska ofrivilligt i över ett år nu, allt på grund av byråkrati. Men det har ändå inte varit förgäves, har på samma gång varit ganska skönt att vara hemma. Kunna umgås med familjen, ha vänner omkring sig och bara en sån sak som att prata svenska regelbundet har varit och är otroligt tillfredställande. Hade ju en sådan otrolig hemlängtan till Sverige förra året efter att ha bott utomlands i över tre år. Nu har jag hemlängtan på ett annat sätt, till ett annat hem. Hemmet jag ska dela med min äkta make. För det är han ju nu, min kära B. Tydligen är vi inne på slutspurten nu i hela den här processen. Snart ska jag kunna flytta tillbaka. Ska bara vänta på intervjutid, läkarbesök och godkännande från den som intervjuar mig. Sen är det bara att packa väskorna och flytta. Som jag väntar och längtar till den dagen jag kan göra det. Kanske kommer det då att kännas som att tiden ändå har gått fort, vad vet jag? Just nu känns det trots allt som att det nya livet är en evighet bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar