Helg

Lördag och jag är ensam hemma igen. Båda de andra som bor här är på jobbet. Skönt att slippa jobba för mig men lite tråkigt att vara ensam hemma igen. Har blivit mycket ensamtid under veckan som gått, men det ska det bli ändring på nästa vecka när jag förhoppningsvis börjar jobba.  Fast jag vill nog inte jobba lördagar i alla fall utan bara veckodagar. Lördagar och helger är till för att vara ledig. Det är då man ska ut och göra roliga saker, inte jobba. Jag vet att jag avskydde att åka till jobbet på lördagar på båda mina förra jobb, men särskilt när jag jobbade på kundtjänst. Usch, jag hade som en klump i magen varje gång jag skulle åka. Och det var ju självklart bara jag som jobbade lördagar och söndagar, alla andra fick vara hemma och mysa då och ha fredagsmys på fredagskvällen. Fredagar är inte lika mysiga om man vet att man måste upp tidigt för jobb dagen efter.

Igår var däremot en mysig fredagskväll. Egentligen var B och jag bjudna på en födelsedagsfest hos en av hans kompisar men eftersom B jobbade till 23 p.g.a. open mic night så åkte vi inte. Jag hade känt mig så bortkommen om jag hade åkt själv fastän jag vet att de flesta som skulle vara där är Bs vänner som jag också känner. Jag hade känt mig dum som bara dök upp helt plötsligt efter ett och ett halvt år utan att ha haft så mycket kontakt och dessutom utan B. Så nej, jag åkte inte till festen. Istället åkte jag över till Bs andra vänner som bor här i närheten. De skulle kolla på film och undrade om jag vill vara med. Kände att det var mycket roligare än att sitta själv hemma så jag åkte dit. Det blev trots allt ingen film utan vi satt ute på baksidan istället. Med en eld i skål eller vad man ska kalla det. En stor skål för utomhusbruk och just för att ha eld i. Sak samma, vad det heter, mysigt var det. Inte ens kallt för elden värmde och så var det ganska varmt i luften också. En skön, lugn fredagskväll med mycket skratt och prat. Perfekt början på helgen.

Idag vet jag inte vad vi ska göra riktigt. Sitter här med min buttermilk och mitt kaffe och väntar på att de andra ska komma hem. Det är fint väder ute, cirka 15 grader varmt och solen skiner också. Kanske dags för en tur ner till the pine barrens?

Framme

Nu är jag då framme i USA hos B. Har varit här i två veckor nu och jag börjar komma in i det hela igen. Känns riktigt bra. Jag blev riktigt förvånad över hur fort det gick att ta sig igenom tullen när jag väl kom hit. Jag hade väntat mig att få sitta och vänta på min tur ett bra tag men efter ungefär fem minuter ropades mitt namn upp och jag fick svara på en fråga - när vi gifte oss. Sedan var jag klar och fick skriva på papper och ta fingeravtryck att stämpla med. Och sen fick jag gå igenom dörrarna in till det land som känts förbjudet under så lång tid.

Ett par dagar efter att jag kommit hit kom även mina kära föräldrar. De hade med sig lite saker till mig och ville även se hur jag ska bo nu den första tiden. Min bror M och syster J har redan sett det här stället, men sist mina föräldrar var här bodde jag och B på andra ställen. Kändes otroligt bra att mamma och pappa kunde hjälpa mig att smygstarta livet här i USA. Vi gjorde allt möjligt under den dryga veckan de var här. Mycket shopping blev det, men även utflykter till bland annat stranden, Amish country och New York City. Som jag har saknat den stan! Visste inte hur mycket jag faktiskt längtat tillbaka förrän vi var där igen. Jag bara myste hela dagen.

En annan höjdpunkt under besöket var självklart min födelsedag. Jag har inte firat den med både B och mina föräldrar förut, det har alltid varit den ena eller den andra. Nu fick jag fira den med alla och det kändes extra bra eftersom det var min 25-års dag. Jag och föräldrarna var ute i Amish country under dagen. Vi gick på vinprovning, körde lite bil och bara njöt i det underbara vädret. Det var solsken och runt 17 grader celsius. Jag tror aldrig jag har haft det så varmt och skönt på min födelsedag förut. Under kvällen avnjöts en middag på en kubansk restaurang inne i Philly. B och jag har varit där ett par gånger förut och alltid älskat maten. Bs pappa M och mina föräldrar hade inte varit där så vi tyckte det var kul för dem att prova maten också. Riktigt god mat har de, och jag tror alla blev nöjda.

I tisdags skjutsade jag mina föräldrar till flygplatsen igen och sa hejdå, fast inte innan jag lovat att komma hem till sommaren. Och det ska jag göra, jag måste åka hem en sväng under sommaren. Kommer sakna allt för mycket annars. Det är väl så det kommer bli, alltid kommer jag att sakna något. Bor jag här saknar jag Sverige och alla som bor där, bor jag i Sverige saknar jag mitt liv här i USA och särskilt B. Men vi är ju i alla fall bara ett telefonsamtal bort och att höra en kär persons röst är absolut bättre än ingenting.

Över?

Verkar som att den långa väntan äntligen är över! Fick mitt visum godkänt i mitten av januari och har min flygbiljett bokad för avresa om mindre än en vecka. Då reser jag för att bo med min man - lycka! Känner trots all glädje lite smått panik i kroppen. Har ju velat flytta tillbaka länge och jag vet att det är vad jag verkligen vill. Trots det blir det lite kaos i huvudet nu när jag vet att jag ska flytta och avresedagen närmar sig med stormsteg. Har så mycket att göra känns det som men jag vet inte alls var jag ska börja. Borde packa och rensa och en massa annat, men somsa gt, känner mig lite förvirrad. Har packat en väska nu i alla fall och rensat ur min garderob på sådant som jag vet att jag absolut inte kommer att vilja ha med mig. Det är itne nödvändigtvis gamla slitna saker utan en del saker som jag bara ångrat att jag köpt, eller som jag upptäckt inte passar så bra som jag vill.

Idag kommer det däremot inte bli vidare mycket packning känner jag. Jag ska med pappa en sväng upp på stan och uträtta lite ärenden. Dragkedjan till en av mina jackor gick nämligen sönder igår och den måste ju fixas innan jag åker helst.Sen ska det visst pckså växlas pengar (pappa som ska göra) och bankas pengar (jag som ska). Sen lite senare i eftermiddag blir det skön massage för mig. Ska använda presentkortet jag fick för snart ett år sedan innan det går ut. Bättre sent än aldrig, eller vad brukar man säga?

Alltid är det något..

Nu börjar jag snart att misströsta på riktigt. Jag trodde vi började närma oss målet på den här långa, olidliga vandringen, men tji fick jag. Maken ringde mig i tisdags och berättade att vi fått mejl från myndigheterna som har hand om vårt fall just nu. I det mejlet stod att de behövde mer bevis och nu efterfrågades papper som jag fick för ett annat visum. Ett visum jag fick i slutet av 2005, alltså fem år sedan. Panik! En vanlig människa sparar ju inte så gamla papper, sa min kollega. Jag kunde inte komma ihåg att jag sparat dem någonstans här hemma i Sverige men jag kunde inte heller komma ihåg att jag slängt dem. Eftersom jag inte var hemma heller utan långt upp i Norrland på jobb blev allt ännu svårare. Fick ringa hem till mamma för att be henne leta i mina mappar och samtidigt bad jag maken leta i mina mappar hemma hos oss. De letade hela kvällen men inga papper.

Nehej, tänkte jag. Hade väl inte sparat dem då. Kom hem i fredags och pratade lite kort med maken, vi bestämde att vi skulle skriva ihop ett annat papper med all information på eftersom man kunde göra det om man nu inte hade papprena kvar. På lördag skulle vi så skriva ned informationen och då skulle man skriva ner när visumet, det gamla alltså, gick ut. Panik igen! Kom på att jag ju förlängde mitt visum med sex månader men att det aldrig fylldes i visumet i passet utan endast på det där pappret vi inte kunde hitta. Efter lite tårar och skrik kom vi fram till att maken måste leta igenom hela huset, inklusive min grymt stökiga låda i källaren, efter de där papprena för de borde finnas någonstans.

Så efter några timmar ringer maken och berättar att han hittat papprena. Var någonstans då? Jo, i min mapp med viktiga papper som jag hade lagt så fint i arkivskåpet i vårt lilla bibliotek. Mappen som jag totalt glömt bort tills han nämde den. Då kom jag till och med ihåg att den var lila. Och jag visste väl att jag sparade papprena av en anledning, fastän vanliga människor tydligen inte sparar så gamla papper. Nu kan vi bara hoppas att allt reder ut sig till slut så att jag får vara tillsammans med min B snart.

Långtråkigt

Att vänta såhär måste vara bland det tråkigaste som finns. B ringde till NVC förra veckan och vårt fall är nu med i processen i alla fall. De har börjat titta på det och nu tar det "bara" upp till 6 veckor innan vi vet om det blir godkänt eller ej. 6 veckor! För att kolla igenom några papper? Jag förstår inte vad det är som tar sån lång tid och hur jag än letar på nätet kan jag inte heller hitta någon förklaring. Men men, det är en sån sak som man bara inte förstår.

Jobbet var segt idag också. Brukar egentligen sluta 11.30 alla dagar men av nån anledning var jag schemalagd till 13 idag. Förstår inte varför där heller för det fanns inga jättemängder med jobb att göra. Hjälpte Doris med lite skyltar och annat men tycker gott att 11.30 hade räckt ändå. Imorgon blir det lite roligare hoppas jag då jag får sällskap av F också på morgonen. Eller Piff (kanske Puff). Vet inte vem som är vem där riktigt men jag måste säga att jag föredrar att vi blir kallade Piff och Puff framför systrarna Graaf. Piff och Puff kan jag förstå lite eftersom vi fnittrar och tjattrar en del, men systrarna Graaf? Vi är inte ens lika jag och F och vi liknar absolut inte Graaf-tjejerna.

Sitter och funderar på att klippa mig också. Tror det skulle vara kul att göra nåt nytt. Har haft samma frisyr ett tag nu. Känner att det är dags för något annorlunda. Långt hår är inte riktigt min grej längre, funderar på att klippa axelkort eller något kortare. Och klippa lugg! Som jag inte haft sen 5an ungefär. Snacka om att det skulle bli skillnad i alla fall.

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge

Så brukar det ju heta i ordspråket, men jag vet inte om jag kan hålla med riktigt. Känns som att jag har väntat för länge nu, alldeles för länge.
Vad är det då jag väntar på? Väntar på att mitt liv ska ta vid igen. Så känns det just nu, mitt liv går lite på tomgång. Har varit hemma i Sverige ganska ofrivilligt i över ett år nu, allt på grund av byråkrati. Men det har ändå inte varit förgäves, har på samma gång varit ganska skönt att vara hemma. Kunna umgås med familjen, ha vänner omkring sig och bara en sån sak som att prata svenska regelbundet har varit och är otroligt tillfredställande. Hade ju en sådan otrolig hemlängtan till Sverige förra året efter att ha bott utomlands i över tre år. Nu har jag hemlängtan på ett annat sätt, till ett annat hem. Hemmet jag ska dela med min äkta make. För det är han ju nu, min kära B. Tydligen är vi inne på slutspurten nu i hela den här processen. Snart ska jag kunna flytta tillbaka. Ska bara vänta på intervjutid, läkarbesök och godkännande från den som intervjuar mig. Sen är det bara att packa väskorna och flytta. Som jag väntar och längtar till den dagen jag kan göra det. Kanske kommer det då att kännas som att tiden ändå har gått fort, vad vet jag? Just nu känns det trots allt som att det nya livet är en evighet bort.