Alltid är det något..

Nu börjar jag snart att misströsta på riktigt. Jag trodde vi började närma oss målet på den här långa, olidliga vandringen, men tji fick jag. Maken ringde mig i tisdags och berättade att vi fått mejl från myndigheterna som har hand om vårt fall just nu. I det mejlet stod att de behövde mer bevis och nu efterfrågades papper som jag fick för ett annat visum. Ett visum jag fick i slutet av 2005, alltså fem år sedan. Panik! En vanlig människa sparar ju inte så gamla papper, sa min kollega. Jag kunde inte komma ihåg att jag sparat dem någonstans här hemma i Sverige men jag kunde inte heller komma ihåg att jag slängt dem. Eftersom jag inte var hemma heller utan långt upp i Norrland på jobb blev allt ännu svårare. Fick ringa hem till mamma för att be henne leta i mina mappar och samtidigt bad jag maken leta i mina mappar hemma hos oss. De letade hela kvällen men inga papper.

Nehej, tänkte jag. Hade väl inte sparat dem då. Kom hem i fredags och pratade lite kort med maken, vi bestämde att vi skulle skriva ihop ett annat papper med all information på eftersom man kunde göra det om man nu inte hade papprena kvar. På lördag skulle vi så skriva ned informationen och då skulle man skriva ner när visumet, det gamla alltså, gick ut. Panik igen! Kom på att jag ju förlängde mitt visum med sex månader men att det aldrig fylldes i visumet i passet utan endast på det där pappret vi inte kunde hitta. Efter lite tårar och skrik kom vi fram till att maken måste leta igenom hela huset, inklusive min grymt stökiga låda i källaren, efter de där papprena för de borde finnas någonstans.

Så efter några timmar ringer maken och berättar att han hittat papprena. Var någonstans då? Jo, i min mapp med viktiga papper som jag hade lagt så fint i arkivskåpet i vårt lilla bibliotek. Mappen som jag totalt glömt bort tills han nämde den. Då kom jag till och med ihåg att den var lila. Och jag visste väl att jag sparade papprena av en anledning, fastän vanliga människor tydligen inte sparar så gamla papper. Nu kan vi bara hoppas att allt reder ut sig till slut så att jag får vara tillsammans med min B snart.