Alltid är det något..

Nu börjar jag snart att misströsta på riktigt. Jag trodde vi började närma oss målet på den här långa, olidliga vandringen, men tji fick jag. Maken ringde mig i tisdags och berättade att vi fått mejl från myndigheterna som har hand om vårt fall just nu. I det mejlet stod att de behövde mer bevis och nu efterfrågades papper som jag fick för ett annat visum. Ett visum jag fick i slutet av 2005, alltså fem år sedan. Panik! En vanlig människa sparar ju inte så gamla papper, sa min kollega. Jag kunde inte komma ihåg att jag sparat dem någonstans här hemma i Sverige men jag kunde inte heller komma ihåg att jag slängt dem. Eftersom jag inte var hemma heller utan långt upp i Norrland på jobb blev allt ännu svårare. Fick ringa hem till mamma för att be henne leta i mina mappar och samtidigt bad jag maken leta i mina mappar hemma hos oss. De letade hela kvällen men inga papper.

Nehej, tänkte jag. Hade väl inte sparat dem då. Kom hem i fredags och pratade lite kort med maken, vi bestämde att vi skulle skriva ihop ett annat papper med all information på eftersom man kunde göra det om man nu inte hade papprena kvar. På lördag skulle vi så skriva ned informationen och då skulle man skriva ner när visumet, det gamla alltså, gick ut. Panik igen! Kom på att jag ju förlängde mitt visum med sex månader men att det aldrig fylldes i visumet i passet utan endast på det där pappret vi inte kunde hitta. Efter lite tårar och skrik kom vi fram till att maken måste leta igenom hela huset, inklusive min grymt stökiga låda i källaren, efter de där papprena för de borde finnas någonstans.

Så efter några timmar ringer maken och berättar att han hittat papprena. Var någonstans då? Jo, i min mapp med viktiga papper som jag hade lagt så fint i arkivskåpet i vårt lilla bibliotek. Mappen som jag totalt glömt bort tills han nämde den. Då kom jag till och med ihåg att den var lila. Och jag visste väl att jag sparade papprena av en anledning, fastän vanliga människor tydligen inte sparar så gamla papper. Nu kan vi bara hoppas att allt reder ut sig till slut så att jag får vara tillsammans med min B snart.

Långtråkigt

Att vänta såhär måste vara bland det tråkigaste som finns. B ringde till NVC förra veckan och vårt fall är nu med i processen i alla fall. De har börjat titta på det och nu tar det "bara" upp till 6 veckor innan vi vet om det blir godkänt eller ej. 6 veckor! För att kolla igenom några papper? Jag förstår inte vad det är som tar sån lång tid och hur jag än letar på nätet kan jag inte heller hitta någon förklaring. Men men, det är en sån sak som man bara inte förstår.

Jobbet var segt idag också. Brukar egentligen sluta 11.30 alla dagar men av nån anledning var jag schemalagd till 13 idag. Förstår inte varför där heller för det fanns inga jättemängder med jobb att göra. Hjälpte Doris med lite skyltar och annat men tycker gott att 11.30 hade räckt ändå. Imorgon blir det lite roligare hoppas jag då jag får sällskap av F också på morgonen. Eller Piff (kanske Puff). Vet inte vem som är vem där riktigt men jag måste säga att jag föredrar att vi blir kallade Piff och Puff framför systrarna Graaf. Piff och Puff kan jag förstå lite eftersom vi fnittrar och tjattrar en del, men systrarna Graaf? Vi är inte ens lika jag och F och vi liknar absolut inte Graaf-tjejerna.

Sitter och funderar på att klippa mig också. Tror det skulle vara kul att göra nåt nytt. Har haft samma frisyr ett tag nu. Känner att det är dags för något annorlunda. Långt hår är inte riktigt min grej längre, funderar på att klippa axelkort eller något kortare. Och klippa lugg! Som jag inte haft sen 5an ungefär. Snacka om att det skulle bli skillnad i alla fall.

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge

Så brukar det ju heta i ordspråket, men jag vet inte om jag kan hålla med riktigt. Känns som att jag har väntat för länge nu, alldeles för länge.
Vad är det då jag väntar på? Väntar på att mitt liv ska ta vid igen. Så känns det just nu, mitt liv går lite på tomgång. Har varit hemma i Sverige ganska ofrivilligt i över ett år nu, allt på grund av byråkrati. Men det har ändå inte varit förgäves, har på samma gång varit ganska skönt att vara hemma. Kunna umgås med familjen, ha vänner omkring sig och bara en sån sak som att prata svenska regelbundet har varit och är otroligt tillfredställande. Hade ju en sådan otrolig hemlängtan till Sverige förra året efter att ha bott utomlands i över tre år. Nu har jag hemlängtan på ett annat sätt, till ett annat hem. Hemmet jag ska dela med min äkta make. För det är han ju nu, min kära B. Tydligen är vi inne på slutspurten nu i hela den här processen. Snart ska jag kunna flytta tillbaka. Ska bara vänta på intervjutid, läkarbesök och godkännande från den som intervjuar mig. Sen är det bara att packa väskorna och flytta. Som jag väntar och längtar till den dagen jag kan göra det. Kanske kommer det då att kännas som att tiden ändå har gått fort, vad vet jag? Just nu känns det trots allt som att det nya livet är en evighet bort.